Ett jävla ansvar 

Jag vill berätta om barnen. De där som är värdiga och ovärdiga men vars historier inte får komma fram. De som inte får berättas och det med rätta eftersom tystandplikten och sekretessen är grundpelare i rättssamhället. Barnen som jag tänker på när jag vaknar och ibland innan jag ska somna. 

Jag… jag önskar att jag kunde skydda mer. Men jag sitter stilla och berättar om avslut på placeringar i familjehem. De hotar med självmord och det enda jag vill är att gå emot mig själv. Men jag gör mitt jobb och tänker på BUP som kallade oss satans mördare och att de nog delvis hade rätt. 
Men just idag är jag arg. Jag är arg för att de barn som dömts ovärdiga och som ingen instans vill röra. Tre avslag och sedan återvändandesamtal. Jag är arg för att det finns människor just nu som inte får stöd och jag frågar: vems ansvar är det? När jag tittar mig själv i spegeln efter att ha jobbat nästan fem år med ensamkommande inser jag att det kanske är mitt.  Det är kanske mitt jävla ansvar att ge fadderfamiljer och familjehemsföräldrar stöd och tröst i kris. Men jag får inte. Systemet säger stopp och då blir jag arg. Arg på mig själv för att jag är systemet. 

När den här krisen tar slut så är frågan: kunde jag ha gjort mer? 

Annonser

Fredsbyggande och legitimitet i Armenien

Så sitter jag där igen, trots att jag lovat att jag inte skulle men efter att ha skypat med S i nästan två timmar och spenderat den senaste veckan i mitt eget huvud så börjar en del tankar återkomma. Det första är att jag måste fortsätta prata om fredsbyggande och legitimitet.

Så diskussionen handlade om hur NGOer ska kunna påverka opinionen och skapa utrymme för förändring. Jag menade – mest i linje med min masteruppsats – att organisationer i Armenien inte kan skapa legitimitet. De kan göra vad de vill, använda vilka taktiker de vill och vara hur aktivistiska, tyvärr saknar de helt legitimitet att göra det de gör – i alla fall i statens ögon. Det som måste noteras är att Armenien är en semi-aktoriär stat, eller för att använda statsvetenskaplig jargong competative authoritarian state, definitionen av detta innebär att det finns ett visst utrymme för NGOer att arbeta i men ett utrymme skapat av staten och av statens godkännande. Detta innebär att alla NGOer kan jobba med det de vill utan att egentligen vara rädda för att bli stängda eller för den delen, hotade allt för mycket.

Det en måste tänka på och som jag ständigt brottades med är att det som vi i väst anser vara goda organisationer, det vill säga organisationer som kämpar för den liberala freden underifrån och för att påverka staten och andra viktiga stakeholders, inte nödvändigtvis är goda i Armenien. Utgångspunkten är att Armenien är ett land där konflikten präglar inte bara Nagorno-Karabakh som område, utan är en viktig del av det som håller nationen samman. Det är konflikten som gör det möjligt för den armeniska staten att underlåta och rakt ut negligera landsbygden och låta människor leva på gränsen till fattigdom och ibland direkt i. Därför att pengarna behövs till vapen, stridsvagnar och för att föda tusentals soldater runt om i Armenien och Nagorno.

Med denna utgångspunkt så är det tydligt att fredsbyggande organisationer är ett hot mot staten. Ett hot därför att de hotar inte bara säkerheten i termer av att det gör unga armenier mindre villiga att slåss och dö för sitt land utan för att det hotar nationen som idé.

Fredsbyggande organisationer kan utifrån detta ALDRIG få legitimitet i relation till staten. De kan få det till en begränsad grupp människor i deras närområde som stöttar dem men till syvende och sist så är det bara en fasad. Det arbete de gör är okej så länge de håller sig på sin kant. De kan ha de bästa strategierna och de bästa aktivisterna och de kan arbeta under EPNK och gå samman och det kvittar för staten måste först acceptera dem som en legitim aktör och varför skulle staten göra det?  Det är som om svenska staten skulle börja lyssna på Ofog eller Syndikalisterna och säga att de borde få vara en del av beslutsfattandet (vilket jag hoppas att de aldrig får). Kanske kommer det en tid och kanske kommer det en struktur där alla organisationer har lika rätt att påverka och social media är definitivt en väg.

Naturligtvis finns det olika typer av legitimitet och det som måste erkännas är att legitimitet inte är statisk utan evigt föränderlig, men för att de fredsbyggande organisationerna i Armenien ska bli accepterade måste staten ändra sig och för det måste konflikten vara över.

/Tranan Flyger

Georgiska azerier 

Detta är en fråga som jag länge funderat på om jag skulle ta upp och många gånger valt bort med risk för alla svängar diskussionen kan ta, någon som blir kränkt eller bara väldigt nationalistisk.

Okej, grunden är att det område som vi tänker på som Södra Kaukasus har gränser som skiftat fram och tillbaka genom krig och migration. De länder som vi ser nu har aldrig tidigare varit så homogena som de är nu. 

Georgiens södra del ligger mot Armenien och Azerbajdzjan och ganska naturligt bor därför många med Azerisk bakgrund i södra Georgien. Närmare 6 % av Georgiens befolkning är av Azeriskt ursprung. 

Ett genomgående problem är att dessa ofta saknar grundläggande kunskaper i Georgiska och det finns inget som täcker denna problematik i relation till myndighetskontakter och skola. Detta innebär att Georgiens största minoritet saknar därmed delaktighet i samhället. De kommer inte in i samhället genom skolan och för att tjänstemannapositioner krävs god kunskap i georgiska. 
Detta i sin tur medföljer att möjligheten för utveckling och jobb för den enskilda är begränsad och många lämnar Georgien för att söka lyckan i Väst eller i Baku. 

Frågan som många ställer sig, är de georgier eller är de azerer? De flesta skulle säga Georgier men som jag fick erfara igår så sker det ofta missförstånd i frågan. Eftersom Azerbajdzjan är så tydlig utpräglad nation är det lätt att vilja ge de azerer som lever i Georgien epitet som syftar på nationen Azerbajdzjan snarare än den etniska tillhörigheten Azerbajdzjan. Detta är vanligt förekommande och resulterar i att Georgien behandlar de azerer som bor i Georgien som en del av staten Azerbajdzjan snarare än av dito etnisk härkomst. 

Georgien har börjat inse att de måste försöka integrera sin stora minoritet och har bland annat börjat ge dem möjlighet att göra inträdesprov till skolan på sitt eget språk men precis som med resten av Georgiens samhälle så är det mycket mer som behövs göras.

Så en kvällsreflektion så här på en fredag efter simning och bastu. 
Tranan 

Ali and Nino – a dark love story in the Caucasus

Efter många år har jag äntligen tagit mig för att läsa boken som många i Kaukasus anser är den bästa bok som någonsin skapats. Den hyllas av många och ses av många som en pelare i Kaukasisk skönlitteratur. Boken utspelar sig på tidigt 1900-tal och handlar om Ali från Azerbajdzjan, en ung muslimsk man som är son till en rik Khan med en längtan till Azerbajdzjans dammiga och heta öken och med det – Asien. Ali är sedan barnsben kär i Nino Kipiani, en flicka från en kristen ortodox Georgisk familj med Europeiska traditioner och kopplingar.

De bor båda i Baku, Azerbajdzjan som då utgör gränslandet mellan Europa och Asien och det är i stort det som boken handlar om. Diskussionen mellan Europa och Asien, mellan kristendomen och Islam. Ali får påtryckningar hemifrån att kvinnan han gifter sig med ska bära slöja och barnen ska tillhöra islam. Kvinnan beskrivs i boken som en själlös varelse som ska styras (men inte misshandlas för mycket när hon är gravid).

Ninos familj säger å andra sidan att kvinnan och mannen är jämlikar och att ett giftemål ska vara jämlikt.

Saker och ting händer, heder försvaras och första världskriget bryter ut och Ali och Nino flyr än till Dagestan och lever ett bergsliv, och än till Teheran där Nino blir satt i ett harem och vaktad över en eunuck som ska kolla hennes tänder, menscykeln och vill raka bort hennes kroppshår. Ali inser att Nino inte mår bra i Teheran men kan inte komma till ett beslut och för att komma fram till en bra lösning blir han religiös och går loss på sig själv under Asura (en muslimsk högtid som går ut på att piska bort sina synder).

De återvänder till Baku när britterna ger en säkerhetsgaranti mot Rysk invasion och försöker acklimatisera sig till att bli européer med sängar, bord och västerländska vanor.  Krig mot Ryssland och Armenien bryter ut igen och Ali och Nino behöver fly igen.

Så ungefär.

Jag tycker att boken är underhållande och informativ. Den behandlar den geopolitiska diskussion och verklighet som egentligen hela Kaukasus befinner sig i. Porten mellan Europa och Asien. Kristna och muslimer som lever sida vid sida där båda vill påtvinga den andre sin egen vilja.  Det förs en diskussion om moderniseringen som suddar ut kultur. Det förs en diskussion om kampen för självständighet och frihet från förtryck från andra stater men osäkerheten kring vem som egentligen är fiende.

Förutom att det fanns ett par underhållande passager, när de exempelvis befinner sig i Nagorno-Karabakh och en man säger att det finns kyrkor som är 5000 år gamla, är det en seriös bok som lämnade mig med en ganska jobbig känsla i kroppen. Det konservativa islam beskrivs ingående och som kristen hade jag svårt att smälta det. Jag kan inte förhålla mig neutral i boken utan tänker hela tiden att det hade varit bättre om de flytt till Europa men blir också svårt provocerad av tanken att islamsk konservatism slår rot i västvärlden.

På många sätt förs en diskussion som är aktuell även idag. Efter nästan ett halvår i Azebajdzjan så var min reaktion – aldrig igen. Det är ett skitland med skitvärderingar där kvinnan fortfarande inte har någon status. Det är ett land där IS lätt skulle kunna rekrytera krigare och säkert har gjort. Jag förstod det inte då och 5 år senare förstår jag det fortfarande inte. Jag har de intellektuella verktygen för att resonera kring situationen där borta men det är inte det samma som att faktiskt förstå.  Varje rapport därifrån  ger mig fortfarande med en känsla av total uppgivenhet och lite ilska.

I alla fall, den finns på engelska på Adlibris för 130 kronor men jag rekommenderar ingen att läsa den om det inte görs i samband med en tripp till Georgien eller Azerbajdzjan. Eller helt enkelt skit i att läsa den.

 

 

 

Georgia’s negative stability

Vi tar en taxi från Tbilisi till Gori. Regnet som plågat Tbilisis smogfyllda gator följer oss till den lilla by 80 kilometer västerut. Av någon anledning tenderar jag att åka tillbaka till Stalins födelseort varje gång jag är i Georgien.

Vi ska få en genomgång på (European Monitoring Mission) EUMMs fältkontoret i Georgien av chefen på plats och något paranoid ber jag i mitt inre att det inte ska vara samma som tog emot mig 2013.

I alla fall, tro attans att det var var samma chef, Hans Schneider, som var kvar men som 4 år senare definitivt inte kände igen mig. Fortfarande energisk och nöjd chef berättar han hur han kämpar för att få de olika nationaliteterna att gå ihop och hur poliser och statsvetare arbetar sida vid sida för missionens bästa.

Han berättar om de ryska baserna som jag tidigare sett och blivit arg över och hur Ryssarna flera veckor i rad skjutit artilleri nära den Georgiska gränsen. Jag försöker att behålla lite av min professionella värdighet men kan inte låta bli att bli arg över Rysslands mycket uttänkta strategi att destabilisera regionen.

Vi packar ihop oss i lättviktsbilar,det har slutat regna och de som är med oss – två poliser, en tysk och dansk är vid gott humör. Vi åker mot administrative boundry Line (ABL), den gräns som Ryssarna dragit upp mot Syd Ossetien. En gräns som till viss del bestod av bränd jord och uppriven mark. Det är svårt att avgöra på bilden men bredvid den brända jorden går ”gränsen”. Godtyckligt och hårt slår den mot de som tvingas passera på grund av jordbruk, förrymda kor eller för att komma till sin familj.

 

22323212_10155921881349729_1227361807_n

På andra ställen är linjen betydligt tydligare med vad som patrullen skämtade om som ”inhuman taggtråd”. De ryska baserna är synliga från EUMMs patrullområde. Något som förvånade mig är faktiskt att linjen faktiskt inte har ändrats så mycket som Georgisk media har gjort gällande. Chefen menade att gränserna har förändrats lite för att inte skapa döda zoner för de som patrullerar, det vill säga av praktiska skäl och inte en uttänkt strategi där Ryssland strävar efter att ta mer mark. Detta var i och för sig något som mina vänner senare på kvällen kraftigt förnekade.

Han kallade det för negativ stabilitet. Ett koncept som fastande i min hjärna och som osökt får mig att tänka både på negativ fred, zoner av fred och krig och att stabiliteten bara är på ytan. Den negativa stabiliteten innebär att Ryssarna visar sina muskler på andra sidan av taggtråden men baser, kameror och patruller. EU på andra sidan, patrullerar 5- 15 gånger om dagen. De ser och vi ser. EUMM ska vara neutralt och bara informera om förändringarna men inte lägga sig i.

Rysslands strategi bär alla tecken av hybridkrigföring, vilket är helt i linje med deras utrikespolitiska agenda och som innebär att en militär eskalering inte ligger långt borta om Ryssland skulle känna sig hotat.

En förändring från 2013, är att 1) de som patrullerade var mycket mer avslappnade politiskt och 2) det var tillåtet att ta bilder. De tog bilder så vi tog bilder. 22312249_10155921955229729_197472102_o22323726_10155921955239729_1280866785_o

22323611_10155921960929729_84467706_o

Rysk bas precis vid ABL

Vad kan jag dra för lärdom av detta? Kanske inte mer än vad jag redan visste och än en gång ställer jag mig frågan, vad ska jag göra med all den här kunskapen som snurrar runt i mitt huvud och som inte passar in på ett socialkontor. Den personliga frustrationen är brutal varje gång jag kommer hem. Jag vill tillbaka, jag vill inte tillbaka och min relation till Ryssland och Putin är ambivalent och det samma gentemot Georgien. Kanske mest är jag generellt frustrerad och just nu har jag inget georgiskt vin att döva den med.

/En trana i Kaukasus

On nationalism in Caucasus

Just nu funderar jag mycket på nationsbyggande i södra Caucasus. Dels tänker jag på och jämför med de andra länderna som existerade under Soviet och som blev självständiga efter murens fall och hur de i stor utsträckning inte hade samma förutsättningar som Södra Kaukasus.

Till stor del tror jag att det svåra med att bygga både nation och stat där handlar kanske mindre om Sovjets centraliserade styrande och kanske mer av influenserna från mellan-östern. Dels utifrån att det fortfarande finns en stark klan eller by mentalitet som gör det svårt att känna sig om en del av en större nation. Där det patriarkala samhället har gett män makt och kvinnor har blivit exkluderade men också där rättsväsendet har utgått från det lokala samhällets normer och värderingar och inte från staten.

Detta har inneburit att den enskilde individen i större utsträckning känner lojalitet med den egna gruppen snarare mot nationen och att med detta så blir det svårt att bygga en känsla av en nation. Staten kanske är där men det finns väldigt lite känsla av ett ”vi”. Att bryta mot statens lagar anses vara mindre riskabelt än att bryta de informella koderna av ära och respekt inom den utökade familjen eller ”klanen” eftersom det är den senare som kan säkerställa överlevnad.

Med överlevnad så menar jag även den fysiska överlevnaden. Det går inte att komma ifrån att korruptionen i de tre länderna i Kaukasus drivs av nepotism och lojalitet mot din familj, din vän eller någon du är beroende av. Detta har i sin tur inneburit att de flesta försök till att hantera den utbredda svarta marknaden är meningslösa. En ekonomiskt utveckling där staten får kontroll över handeln är därmed otroligt långsam. Det innebär också att makten också kommer från och gynnar den styrande ”familjen” för tillfället. Det eventuella undantaget är Georgien efter 2012/2013 års val. Samtidigt efter flera år av kritik mot den Georgiska regeringen är tystnaden nu öronbedövande (mer om det en annan gång).

Min uppfattning efter att ha spenderat mycket tid i Kaukasus är att den känsla av nationalism som existerar  bygger inte så mycket på gemensamma värderingar, lagar och regler utan att det  finns en känsla av ett ”vi” och ett ”dem”. För att exemplifiera kan man nämna Nagorno-Karabakh där Armenien respektive Azerbajdzjan försöker kapa en vi-känsla på nationellt plan är genom att skapa ett ”dem” i den andra staten som de då ligger i krig med. Rädslan och en stark fiendebild gentemot den andre skapar ett starkare ”vi” än genom att försöka modernisera eller demokratisera inom det egna landet. Det är inte lika påtagligt i Georgien som är mer ”Georgien för Georgierna” men inte nödvändigtvis mot Ryssland.

En ytterligare dimension kan faktiskt kan tillskrivas Sovjet är den ledningens behov av att vissa grupper skulle vara inom ett visst territorium. Detta har i sin tur inneburit att ingen annan grupp har rätt att vara där och gör att grupper så som yezdizer både i Armenien och Azerbajdzjan behandlas sämre än djur.

Det finns de som hävdar att för att kunna bygga en stark stat måste det också finnas en stark känsla av nationsskap (nationhood) men jag undrar om staterna södra Kaukasus är redo för det eller om deras känsla bygger på en nationalism som startar krig snarare än den som bygger ett land…

 

 

 

En ny tid

Vi kom upp sent igår. Lämnade bilen med alla våra saker, däckade på hotellet och nu sitter jag på bussen på väg till mitt nya jobb. Allt rusar på, det är lättast så. Jag känner att jag kanske borde stanna upp och jag känner att det finns något i bakhuvudet som pockar på och som vill ha uppmärksamhet. Något jag har glömt och som endorfinhjärnan vägrar låta mig komma åt. 

Jag ser fram emot tiden som kommer. Han och jag har fått en möjlighet att vara i maktens centrum och vi måste ta den. Vi måste göra det bästa av det. Vi är priviligierade och jag vet det. Med det kommer ett ansvar att ta hand om andra. Det är det uppdraget vi har att förvalta de närmsta åren. 

Stora ord och stora känslor. Osammanhängande. Avslut, nystart och pauser. Livet är fullt av dem.