Ali and Nino – a dark love story in the Caucasus

Efter många år har jag äntligen tagit mig för att läsa boken som många i Kaukasus anser är den bästa bok som någonsin skapats. Den hyllas av många och ses av många som en pelare i Kaukasisk skönlitteratur. Boken utspelar sig på tidigt 1900-tal och handlar om Ali från Azerbajdzjan, en ung muslimsk man som är son till en rik Khan med en längtan till Azerbajdzjans dammiga och heta öken och med det – Asien. Ali är sedan barnsben kär i Nino Kipiani, en flicka från en kristen ortodox Georgisk familj med Europeiska traditioner och kopplingar.

De bor båda i Baku, Azerbajdzjan som då utgör gränslandet mellan Europa och Asien och det är i stort det som boken handlar om. Diskussionen mellan Europa och Asien, mellan kristendomen och Islam. Ali får påtryckningar hemifrån att kvinnan han gifter sig med ska bära slöja och barnen ska tillhöra islam. Kvinnan beskrivs i boken som en själlös varelse som ska styras (men inte misshandlas för mycket när hon är gravid).

Ninos familj säger å andra sidan att kvinnan och mannen är jämlikar och att ett giftemål ska vara jämlikt.

Saker och ting händer, heder försvaras och första världskriget bryter ut och Ali och Nino flyr än till Dagestan och lever ett bergsliv, och än till Teheran där Nino blir satt i ett harem och vaktad över en eunuck som ska kolla hennes tänder, menscykeln och vill raka bort hennes kroppshår. Ali inser att Nino inte mår bra i Teheran men kan inte komma till ett beslut och för att komma fram till en bra lösning blir han religiös och går loss på sig själv under Asura (en muslimsk högtid som går ut på att piska bort sina synder).

De återvänder till Baku när britterna ger en säkerhetsgaranti mot Rysk invasion och försöker acklimatisera sig till att bli européer med sängar, bord och västerländska vanor.  Krig mot Ryssland och Armenien bryter ut igen och Ali och Nino behöver fly igen.

Så ungefär.

Jag tycker att boken är underhållande och informativ. Den behandlar den geopolitiska diskussion och verklighet som egentligen hela Kaukasus befinner sig i. Porten mellan Europa och Asien. Kristna och muslimer som lever sida vid sida där båda vill påtvinga den andre sin egen vilja.  Det förs en diskussion om moderniseringen som suddar ut kultur. Det förs en diskussion om kampen för självständighet och frihet från förtryck från andra stater men osäkerheten kring vem som egentligen är fiende.

Förutom att det fanns ett par underhållande passager, när de exempelvis befinner sig i Nagorno-Karabakh och en man säger att det finns kyrkor som är 5000 år gamla, är det en seriös bok som lämnade mig med en ganska jobbig känsla i kroppen. Det konservativa islam beskrivs ingående och som kristen hade jag svårt att smälta det. Jag kan inte förhålla mig neutral i boken utan tänker hela tiden att det hade varit bättre om de flytt till Europa men blir också svårt provocerad av tanken att islamsk konservatism slår rot i västvärlden.

På många sätt förs en diskussion som är aktuell även idag. Efter nästan ett halvår i Azebajdzjan så var min reaktion – aldrig igen. Det är ett skitland med skitvärderingar där kvinnan fortfarande inte har någon status. Det är ett land där IS lätt skulle kunna rekrytera krigare och säkert har gjort. Jag förstod det inte då och 5 år senare förstår jag det fortfarande inte. Jag har de intellektuella verktygen för att resonera kring situationen där borta men det är inte det samma som att faktiskt förstå.  Varje rapport därifrån  ger mig fortfarande med en känsla av total uppgivenhet och lite ilska.

I alla fall, den finns på engelska på Adlibris för 130 kronor men jag rekommenderar ingen att läsa den om det inte görs i samband med en tripp till Georgien eller Azerbajdzjan. Eller helt enkelt skit i att läsa den.

 

 

 

Annonser

Georgia’s negative stability

Vi tar en taxi från Tbilisi till Gori. Regnet som plågat Tbilisis smogfyllda gator följer oss till den lilla by 80 kilometer västerut. Av någon anledning tenderar jag att åka tillbaka till Stalins födelseort varje gång jag är i Georgien.

Vi ska få en genomgång på (European Monitoring Mission) EUMMs fältkontoret i Georgien av chefen på plats och något paranoid ber jag i mitt inre att det inte ska vara samma som tog emot mig 2013.

I alla fall, tro attans att det var var samma chef, Hans Schneider, som var kvar men som 4 år senare definitivt inte kände igen mig. Fortfarande energisk och nöjd chef berättar han hur han kämpar för att få de olika nationaliteterna att gå ihop och hur poliser och statsvetare arbetar sida vid sida för missionens bästa.

Han berättar om de ryska baserna som jag tidigare sett och blivit arg över och hur Ryssarna flera veckor i rad skjutit artilleri nära den Georgiska gränsen. Jag försöker att behålla lite av min professionella värdighet men kan inte låta bli att bli arg över Rysslands mycket uttänkta strategi att destabilisera regionen.

Vi packar ihop oss i lättviktsbilar,det har slutat regna och de som är med oss – två poliser, en tysk och dansk är vid gott humör. Vi åker mot administrative boundry Line (ABL), den gräns som Ryssarna dragit upp mot Syd Ossetien. En gräns som till viss del bestod av bränd jord och uppriven mark. Det är svårt att avgöra på bilden men bredvid den brända jorden går ”gränsen”. Godtyckligt och hårt slår den mot de som tvingas passera på grund av jordbruk, förrymda kor eller för att komma till sin familj.

 

22323212_10155921881349729_1227361807_n

På andra ställen är linjen betydligt tydligare med vad som patrullen skämtade om som ”inhuman taggtråd”. De ryska baserna är synliga från EUMMs patrullområde. Något som förvånade mig är faktiskt att linjen faktiskt inte har ändrats så mycket som Georgisk media har gjort gällande. Chefen menade att gränserna har förändrats lite för att inte skapa döda zoner för de som patrullerar, det vill säga av praktiska skäl och inte en uttänkt strategi där Ryssland strävar efter att ta mer mark. Detta var i och för sig något som mina vänner senare på kvällen kraftigt förnekade.

Han kallade det för negativ stabilitet. Ett koncept som fastande i min hjärna och som osökt får mig att tänka både på negativ fred, zoner av fred och krig och att stabiliteten bara är på ytan. Den negativa stabiliteten innebär att Ryssarna visar sina muskler på andra sidan av taggtråden men baser, kameror och patruller. EU på andra sidan, patrullerar 5- 15 gånger om dagen. De ser och vi ser. EUMM ska vara neutralt och bara informera om förändringarna men inte lägga sig i.

Rysslands strategi bär alla tecken av hybridkrigföring, vilket är helt i linje med deras utrikespolitiska agenda och som innebär att en militär eskalering inte ligger långt borta om Ryssland skulle känna sig hotat.

En förändring från 2013, är att 1) de som patrullerade var mycket mer avslappnade politiskt och 2) det var tillåtet att ta bilder. De tog bilder så vi tog bilder. 22312249_10155921955229729_197472102_o22323726_10155921955239729_1280866785_o

22323611_10155921960929729_84467706_o

Rysk bas precis vid ABL

Vad kan jag dra för lärdom av detta? Kanske inte mer än vad jag redan visste och än en gång ställer jag mig frågan, vad ska jag göra med all den här kunskapen som snurrar runt i mitt huvud och som inte passar in på ett socialkontor. Den personliga frustrationen är brutal varje gång jag kommer hem. Jag vill tillbaka, jag vill inte tillbaka och min relation till Ryssland och Putin är ambivalent och det samma gentemot Georgien. Kanske mest är jag generellt frustrerad och just nu har jag inget georgiskt vin att döva den med.

/En trana i Kaukasus

On nationalism in Caucasus

Just nu funderar jag mycket på nationsbyggande i södra Caucasus. Dels tänker jag på och jämför med de andra länderna som existerade under Soviet och som blev självständiga efter murens fall och hur de i stor utsträckning inte hade samma förutsättningar som Södra Kaukasus.

Till stor del tror jag att det svåra med att bygga både nation och stat där handlar kanske mindre om Sovjets centraliserade styrande och kanske mer av influenserna från mellan-östern. Dels utifrån att det fortfarande finns en stark klan eller by mentalitet som gör det svårt att känna sig om en del av en större nation. Där det patriarkala samhället har gett män makt och kvinnor har blivit exkluderade men också där rättsväsendet har utgått från det lokala samhällets normer och värderingar och inte från staten.

Detta har inneburit att den enskilde individen i större utsträckning känner lojalitet med den egna gruppen snarare mot nationen och att med detta så blir det svårt att bygga en känsla av en nation. Staten kanske är där men det finns väldigt lite känsla av ett ”vi”. Att bryta mot statens lagar anses vara mindre riskabelt än att bryta de informella koderna av ära och respekt inom den utökade familjen eller ”klanen” eftersom det är den senare som kan säkerställa överlevnad.

Med överlevnad så menar jag även den fysiska överlevnaden. Det går inte att komma ifrån att korruptionen i de tre länderna i Kaukasus drivs av nepotism och lojalitet mot din familj, din vän eller någon du är beroende av. Detta har i sin tur inneburit att de flesta försök till att hantera den utbredda svarta marknaden är meningslösa. En ekonomiskt utveckling där staten får kontroll över handeln är därmed otroligt långsam. Det innebär också att makten också kommer från och gynnar den styrande ”familjen” för tillfället. Det eventuella undantaget är Georgien efter 2012/2013 års val. Samtidigt efter flera år av kritik mot den Georgiska regeringen är tystnaden nu öronbedövande (mer om det en annan gång).

Min uppfattning efter att ha spenderat mycket tid i Kaukasus är att den känsla av nationalism som existerar  bygger inte så mycket på gemensamma värderingar, lagar och regler utan att det  finns en känsla av ett ”vi” och ett ”dem”. För att exemplifiera kan man nämna Nagorno-Karabakh där Armenien respektive Azerbajdzjan försöker kapa en vi-känsla på nationellt plan är genom att skapa ett ”dem” i den andra staten som de då ligger i krig med. Rädslan och en stark fiendebild gentemot den andre skapar ett starkare ”vi” än genom att försöka modernisera eller demokratisera inom det egna landet. Det är inte lika påtagligt i Georgien som är mer ”Georgien för Georgierna” men inte nödvändigtvis mot Ryssland.

En ytterligare dimension kan faktiskt kan tillskrivas Sovjet är den ledningens behov av att vissa grupper skulle vara inom ett visst territorium. Detta har i sin tur inneburit att ingen annan grupp har rätt att vara där och gör att grupper så som yezdizer både i Armenien och Azerbajdzjan behandlas sämre än djur.

Det finns de som hävdar att för att kunna bygga en stark stat måste det också finnas en stark känsla av nationsskap (nationhood) men jag undrar om staterna södra Kaukasus är redo för det eller om deras känsla bygger på en nationalism som startar krig snarare än den som bygger ett land…

 

 

 

En ny tid

Vi kom upp sent igår. Lämnade bilen med alla våra saker, däckade på hotellet och nu sitter jag på bussen på väg till mitt nya jobb. Allt rusar på, det är lättast så. Jag känner att jag kanske borde stanna upp och jag känner att det finns något i bakhuvudet som pockar på och som vill ha uppmärksamhet. Något jag har glömt och som endorfinhjärnan vägrar låta mig komma åt. 

Jag ser fram emot tiden som kommer. Han och jag har fått en möjlighet att vara i maktens centrum och vi måste ta den. Vi måste göra det bästa av det. Vi är priviligierade och jag vet det. Med det kommer ett ansvar att ta hand om andra. Det är det uppdraget vi har att förvalta de närmsta åren. 

Stora ord och stora känslor. Osammanhängande. Avslut, nystart och pauser. Livet är fullt av dem. 

Där djävulen dansar line-dance. 

Vi står på platsen där Asien möter Europa. Han och jag. Vi tittar ut över Bosporen och pratar länge om slaget vid Gallipoli som skedde inte långt från där vi nu står. Där britterna led ett svårt nederlag och där det starka osmanska riket visade var skåpet skulle stå – om än med ofantliga förluster själva. 

Vårt sällskap är 30 ryssar och polacker och jag får än en gång öva min rysliga ryska. Jag översätter om den blå moskén, om osmanska riket och om Istanbul som stad. Jag funderar mycket när vi transporterat oss runt i centrala Istanbul. Vad som är öst, när öst blir Asien, när Rysslands slaviska blir en grötig blandning av turkiska och ryska. Jag tänker på hur Istanbul verkar expandera i omgång och i ekonomi. Den senaste folkomräkningen sa ca 14 miljoner. Det var 2016. Guiden säger att det kanske gäller de som är folkbokförda, antalet som uppehåller sig är långt fler. Kanske dubbelt så mycket. 

Jag tänker mycket på krig, diktatur och min teori om varför människor skräpar ner. Jag kan tänka mig vilka oerhörda krafter som funnits och fortfarande finns. Jag kan inte se det mer än förtryckande eftersom kvinnan får allt mindre makt – utvecklingen är uppenbar menar guiden som varit där i tre år. Han tar upp kuppen mot Erdogan vid flera tillfällen och jämförde honom, till några i sällskapets förtret, med Putin. 

Landsfadern som ska rädda landet genom att skapa vi och dem och där kvinnan lätt blir ”dem”.. det är en farlig tid att vara kvinna. 

Jag saknar ord: jag vill gärna tro att kvinnor väljer att täcka sig. Att de kan känna sig fria men så är inte fallet. Jag vet allt för väl hur mäns makt över kvinnor sprider sig som gift. Hur snabbt det kan gå överstyr om vi inte slår vakt om våra egna rädslor. Jag tänker på alla de gånger jag valt att stanna hemma därför att jag var rädd för att gå själv. Hur lätt det är att täcka sig själv med husets kläder och skyddande mur. Då tänker jag att då känns det kanske som ett logiskt val att dölja sig själv. 

Jag tänker på krig. Erdogans krig mot allt som är väst och jag kan inte mer än undra – för 100 år sedan stod det ett slag här som kostade 100 000 människor livet. Är vi på väg dit igen? Är vi redan där? 

Tack och hej

Jag närmar mig slutet på en era och slutet i Lund. Jag njuter av de sista veckorna i sommarvärmen, promenader i Lund och säger hejdå till platser som jag älskar och älskat så mycket. Vissa delar av Lund har jag inte varit på många år men väcker nostalgi och glädje. Sopis och Eden för att nämna ett par. Utekväll på Mejeriet tittandes på bio under stjärnorna med ett glas Cava i handen ger också en bra känsla i kroppen.

Jag ser fram emot en ny tid i Stockholm i de privilegierades sällskap. Vi ska bo så centralt det går, i ett lugnt kvarter med människor som skulle klara av en invasion om det skulle gå till det. Jag kommer att jobba på förvaltning som har balanserad budget och där det inte är kaos.

Jag ser fram emot att bo i en storstad igen med allt vad som erbjuds (Tbilisis hörna som öppnat café på Eriksplan, UI, FHS, skogen vid universitetet etcetera). Jag ser fram emot en höst där jag ska ta ytterligare 30 hp i Kaukasusstudier och jobba med havsutsikt. Jag ser fram emot att flytta till en stor lägenhet där jag får möblera så som jag vill. Jag ser fram emot en bra lön och roliga arbetsuppgifter.

Jag ser fram emot resorna som jag och Ola ska göra till hösten. Jag ser fram emot träningsmål, pendling med ljudböcker och att vara aktiv i civilsamhället igen. Jag ser fram emot matlagning, matlådor och att kanske pricka tanter på Östermalm med Paintball ;).

Jag ser fram att hålla kontakt med alla som har varit viktiga de senaste året och som lärt mig så mycket.

Så Hej Stockholm och tack Lund för allt du är!

 

En plats 

När jag gick på gymnasiet så hade vi en lärare i samhällskunskap som jag upplevde som exentrisk. Hon fick mig att ifrågasätta mycket och jag hade svårt att greppa henne. Jag upplevde att jag försökte förstå hennes världsbild men jag kände att jag aldrig riktigt fick hennes tyckande. Nu var jag ganska arg på den tiden så det var kanske mycket det som ställde till det. 

En gång tog hon med oss på en exkursion till Danmark för att titta på den nya arkitekturen utanför Örestad och hon ställde oss frågan: vad är det som utgör en plats? 

Jag blev mest förbannad därför att jag insåg att det inte fanns ett bra svar. Det finns en filosofisk och en fysisk botten på frågan. En plats är skapad och inte skapad av människan och individen som rör sig och upplever platsen. En plats ett geografiskt område som någon har eller inte har en uppfattning om. Det är känslor, det är byggnader och det är ett tillstånd. Det är mark, gräs och träd som ingen tidigare har sett men som ändå är en plats. 

Jag upplever att efter ha rest mycket så innebär det för mig att en plats är där kartan tidigare var svart men inte längre är. Det är ett otillräcklig svar i det stora hela, men det är det enda som jag kan säga ”detta är en plats som…”. 

Jag har lagt en del tid på den frågan och fortfarande letar jag efter en bra definition.