En ny tid

Vi kom upp sent igår. Lämnade bilen med alla våra saker, däckade på hotellet och nu sitter jag på bussen på väg till mitt nya jobb. Allt rusar på, det är lättast så. Jag känner att jag kanske borde stanna upp och jag känner att det finns något i bakhuvudet som pockar på och som vill ha uppmärksamhet. Något jag har glömt och som endorfinhjärnan vägrar låta mig komma åt. 

Jag ser fram emot tiden som kommer. Han och jag har fått en möjlighet att vara i maktens centrum och vi måste ta den. Vi måste göra det bästa av det. Vi är priviligierade och jag vet det. Med det kommer ett ansvar att ta hand om andra. Det är det uppdraget vi har att förvalta de närmsta åren. 

Stora ord och stora känslor. Osammanhängande. Avslut, nystart och pauser. Livet är fullt av dem. 

Där djävulen dansar line-dance. 

Vi står på platsen där Asien möter Europa. Han och jag. Vi tittar ut över Bosporen och pratar länge om slaget vid Gallipoli som skedde inte långt från där vi nu står. Där britterna led ett svårt nederlag och där det starka osmanska riket visade var skåpet skulle stå – om än med ofantliga förluster själva. 

Vårt sällskap är 30 ryssar och polacker och jag får än en gång öva min rysliga ryska. Jag översätter om den blå moskén, om osmanska riket och om Istanbul som stad. Jag funderar mycket när vi transporterat oss runt i centrala Istanbul. Vad som är öst, när öst blir Asien, när Rysslands slaviska blir en grötig blandning av turkiska och ryska. Jag tänker på hur Istanbul verkar expandera i omgång och i ekonomi. Den senaste folkomräkningen sa ca 14 miljoner. Det var 2016. Guiden säger att det kanske gäller de som är folkbokförda, antalet som uppehåller sig är långt fler. Kanske dubbelt så mycket. 

Jag tänker mycket på krig, diktatur och min teori om varför människor skräpar ner. Jag kan tänka mig vilka oerhörda krafter som funnits och fortfarande finns. Jag kan inte se det mer än förtryckande eftersom kvinnan får allt mindre makt – utvecklingen är uppenbar menar guiden som varit där i tre år. Han tar upp kuppen mot Erdogan vid flera tillfällen och jämförde honom, till några i sällskapets förtret, med Putin. 

Landsfadern som ska rädda landet genom att skapa vi och dem och där kvinnan lätt blir ”dem”.. det är en farlig tid att vara kvinna. 

Jag saknar ord: jag vill gärna tro att kvinnor väljer att täcka sig. Att de kan känna sig fria men så är inte fallet. Jag vet allt för väl hur mäns makt över kvinnor sprider sig som gift. Hur snabbt det kan gå överstyr om vi inte slår vakt om våra egna rädslor. Jag tänker på alla de gånger jag valt att stanna hemma därför att jag var rädd för att gå själv. Hur lätt det är att täcka sig själv med husets kläder och skyddande mur. Då tänker jag att då känns det kanske som ett logiskt val att dölja sig själv. 

Jag tänker på krig. Erdogans krig mot allt som är väst och jag kan inte mer än undra – för 100 år sedan stod det ett slag här som kostade 100 000 människor livet. Är vi på väg dit igen? Är vi redan där? 

Tack och hej

Jag närmar mig slutet på en era och slutet i Lund. Jag njuter av de sista veckorna i sommarvärmen, promenader i Lund och säger hejdå till platser som jag älskar och älskat så mycket. Vissa delar av Lund har jag inte varit på många år men väcker nostalgi och glädje. Sopis och Eden för att nämna ett par. Utekväll på Mejeriet tittandes på bio under stjärnorna med ett glas Cava i handen ger också en bra känsla i kroppen.

Jag ser fram emot en ny tid i Stockholm i de privilegierades sällskap. Vi ska bo så centralt det går, i ett lugnt kvarter med människor som skulle klara av en invasion om det skulle gå till det. Jag kommer att jobba på förvaltning som har balanserad budget och där det inte är kaos.

Jag ser fram emot att bo i en storstad igen med allt vad som erbjuds (Tbilisis hörna som öppnat café på Eriksplan, UI, FHS, skogen vid universitetet etcetera). Jag ser fram emot en höst där jag ska ta ytterligare 30 hp i Kaukasusstudier och jobba med havsutsikt. Jag ser fram emot att flytta till en stor lägenhet där jag får möblera så som jag vill. Jag ser fram emot en bra lön och roliga arbetsuppgifter.

Jag ser fram emot resorna som jag och Ola ska göra till hösten. Jag ser fram emot träningsmål, pendling med ljudböcker och att vara aktiv i civilsamhället igen. Jag ser fram emot matlagning, matlådor och att kanske pricka tanter på Östermalm med Paintball ;).

Jag ser fram att hålla kontakt med alla som har varit viktiga de senaste året och som lärt mig så mycket.

Så Hej Stockholm och tack Lund för allt du är!

 

En plats 

När jag gick på gymnasiet så hade vi en lärare i samhällskunskap som jag upplevde som exentrisk. Hon fick mig att ifrågasätta mycket och jag hade svårt att greppa henne. Jag upplevde att jag försökte förstå hennes världsbild men jag kände att jag aldrig riktigt fick hennes tyckande. Nu var jag ganska arg på den tiden så det var kanske mycket det som ställde till det. 

En gång tog hon med oss på en exkursion till Danmark för att titta på den nya arkitekturen utanför Örestad och hon ställde oss frågan: vad är det som utgör en plats? 

Jag blev mest förbannad därför att jag insåg att det inte fanns ett bra svar. Det finns en filosofisk och en fysisk botten på frågan. En plats är skapad och inte skapad av människan och individen som rör sig och upplever platsen. En plats ett geografiskt område som någon har eller inte har en uppfattning om. Det är känslor, det är byggnader och det är ett tillstånd. Det är mark, gräs och träd som ingen tidigare har sett men som ändå är en plats. 

Jag upplever att efter ha rest mycket så innebär det för mig att en plats är där kartan tidigare var svart men inte längre är. Det är ett otillräcklig svar i det stora hela, men det är det enda som jag kan säga ”detta är en plats som…”. 

Jag har lagt en del tid på den frågan och fortfarande letar jag efter en bra definition. 

Mot Öst

Det går inte att beskriva i ord de känslor som väcks av tanken på att vi snart sitter på ett flyg till Moskva. Jag får hela tiden jobba med tankarna att jag bara ska till Moskva och inte vidare. Så många timmar som jag spenderat på flygplatsen i Moskva. Det har varit startpunkten och slutet för äventyren. Det har varit efter månader av sömnlöshet, alkohol och driv som jag fått pusta ut men också sorg över att det som varit inte längre är.

Det har varit där jag bytt från ”the caucasus brain” till ”Swedish brain”. Det är där jag gråtit tusen tårar av uppgivenhet, glädje och chock över allt jag precis varit med om.

Jag lyssnar på ”You are the Sun” av Hurricane Love och för mitt inre ser jag rummet i Jerevan. Jag ser mig själv stå på den bruna matan, tittandes på Sineads fruktansvärda fiskporslin i gult och orange och jag saknar. Jag saknar så att det brinner i hjärtat. Vill dit. Vill, vill vill.

”You’ve shown a happy place, are you from another space?  you smile and turn me to stone, i’m shaking through all my bone.  And you’ve made me believe in faith, and turned things around, som way- you’ve reached through my deepest soul, now I see what the future holds. You are the sun, you are the sun, OH changing directions you took my affection. You are the sun, you are the sun”

Jag vill ha avslutet i Moskva. Jag vill ha sorgen och jag vill ha branden i mitt hjärta.

 

 

De apatiska barnen. Det jag upplevt och mina funderingar.

Jag minns första gången jag hörde talas om de apatiska barnen. Barn som sakta tynade bort. Barn som själva var eller hade föräldrar som var asylsökande. Jag kommer ihåg bilderna på barn som låg i sängar och oroliga föräldrar som stilla vakade över dem. Jag hade svårt att ta in det. Svårt att förstå och på den tiden var det ingen som förklarade det med komplex PTS (D). Då var det få som prata om dem som ”äkta” utan det var bluff och båg för att utpressa den svenska staten och migrationsverket att få stanna. Föräldrar som misshandlade sina barn. Det var deras fel. Jag kommer ihåg debatten men sedan tog livet över och jag tänkte inte mer på det.

Ett par år senare fann jag mig själv liggandes på ett golv. Det var en ungdom från Afghanistan som inte hade rört på sig på tre dagar, vilket också var lika länge som han hade varit hos oss. Han var okontaktbar och han gick inte att väcka från en sömn som inte var en sömn. Jag kommer ihåg hur vi satte en spegel för att se så att han andades. Vi gjorde vad vi kunde för att väcka honom men det var omöjligt.

Det halvåret spenderade jag mycket tid med den här ungdomen. Han pratade aldrig med mig. Han såg nog inte mig ens. Han var aldrig vaken, han åt aldrig och vi ringde BUP, psykologer och allt vad vi kunde göra. Men inget kunde väcka honom.

Det var den första ungdomen jag kom i kontakt med som var apatisk. Den första ungdomen som jag tänkte, de apatiska barnen försvann inte, de bara försvann från  mediabruset. Sedan dess har jag kommit i kontakt med ungdomar som honom. I olika stadier av apati och nästan medvetslöshet. Nerbäddade i sängar eller liggandes rakt upp och ner på golvet.

De stänger av. Ofta till följd av trauma som pågått under längre tid och ofta flera. Att vara asylsökande innebär att den sökande behöver ha en förmåga att stänga av flera känslor för att klara av vardagen. Många av de jag möter säger: Hur ska jag kunna vara empatisk när de inte finns någon som kämpar för mig? När det inte finns någon som finns där för mig? Varför ska jag gå i skolan när jag inte kan trycka igenom glasmuren som finns runt mig och jag inte vet var jag är eller vart jag ska?

Låt oss göra en liknelse: du ska sluta ett jobb om två månader. Vad gör du? Investerar du eller stänger du av? De flesta av går vidare för att du vet att du ändå inte kommer att vara kvar. Det är samma sak fast multiplicerat med hundra.

Trots att det idag finns mycket forskning kring PTSD finns det också stora kunskapsluckor kring hur trauma faktiskt påverkar oss fysiskt. Jag läste för ett par år sedan om att trauma kan ärvas i våra gener i upp till två generationer. Att barn till överlevare av krig, trauma och våldtäkt visade upp genetiska avvikelser och hade mycket sämre förmåga att hantera stress, oro och sorg. Många lärde sig naturligtvis att hantera det, men avvikelsen fanns där. De hade också mindre blodflöde genom amygdala och krympt hippocampus jämfört med de som inte hade ett trauma i familjen.

Att barn som utsatts för trauma skulle bli apatiska eller dissocierar, vilket det egentligen handlar om, är helt rimligt med tanke på vilken situation som de befinner sig i. Den som skulle kalla  barnen för bluffar, har aldrig legat på ett hårt golv och tittat på pojkar som sakta tynat bort.

Jag önskar att det fanns mer att göra. Men vad gör man med en som sover som en död?

 

De brustna barnen

Media sprider en bild just nu av att det är många ensamkommande barn som hotar med suicid och som ibland verkställer. Det skapades i dagarna ett kunskapscentrum från regeringens sida i samverkan med Socialstyrelsen.

Frågan är var det brister? Det finns de som menar att den värsta flyktingkrisen är över och kanske är det så för det svenska samhället. Men för barnen som kom är det bara början. En del har kanske hunnit få besked om uppehållstillstånd men tillvaron är fortfarande osäker. De slits mellan hopp och förtvivlan, sorg och oro och allt för ofta av brusten anknytning och relationer till föräldrar.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit med barn som sagt att de inte sett sina föräldrar på ett år, kanske två och ibland tre eller fem år. De bedöms ovärdiga i det svenska systemet att ta hit sina föräldrar.

Så där sitter fjortonåringarna och sörjer. De blev ivägskickade och skulle bära bördan för hela familjens överlevnad och de misslyckades. De vågar inte längre ringa sina föräldrar på Skype. De vågar inte berättar vad som händer runt omkring dem. Om sorgen och glädjen. De sluter sig.

De sörjer. De bearbetar och vården säger nej – du har inte trauma eller diagnos, du knarkar inte, du super inte utan du går i skolan och sköter dig. Du behöver inte hjälp. Så barnen vänder sig bort. Bort från de instanser som fått i uppgift att stötta, hjälpa och vårda. De är rädda i första mötet. De vågar inte berätta så de kommer inte förbi första linjen. Sen kommer de tillbaka till mig och säger: Evelina, jag kunde inte berätta och nu får jag ingen ny tid.

Kunskapscentrum är inte bara rätt väg att gå. Ökade anslag till BUP, till öppenvården och att det är NÅGON instans som kan tänka sig att ta i ungdomen som säger: Jag är besviken på mina föräldrar som skickade iväg mig. De la en press på mig som var för stor och jag misslyckades. Någon instans som säger: vi tar på oss ansvaret för arbetar med de brustna sociala relationerna mellan barn och vuxenvärlden.

En separation från föräldrar är ett trauma för svenska barn men för ensamkommande anses det inte vara det. Ensamkommande ska finna sig i det och det finns lite att göra för att arbeta för den återförening som socialtjänstlagen så fint skriver om mellan föräldrar och barn. Det ska vara svenska barn och svenska föräldrar. De andra – de bedöms knappt vara tillräckliga som barn. Eller ens barn.

Än en gång – de värdiga och ovärdiga i det svenska samhället.