En plats 

När jag gick på gymnasiet så hade vi en lärare i samhällskunskap som jag upplevde som exentrisk. Hon fick mig att ifrågasätta mycket och jag hade svårt att greppa henne. Jag upplevde att jag försökte förstå hennes världsbild men jag kände att jag aldrig riktigt fick hennes tyckande. Nu var jag ganska arg på den tiden så det var kanske mycket det som ställde till det. 

En gång tog hon med oss på en exkursion till Danmark för att titta på den nya arkitekturen utanför Örestad och hon ställde oss frågan: vad är det som utgör en plats? 

Jag blev mest förbannad därför att jag insåg att det inte fanns ett bra svar. Det finns en filosofisk och en fysisk botten på frågan. En plats är skapad och inte skapad av människan och individen som rör sig och upplever platsen. En plats ett geografiskt område som någon har eller inte har en uppfattning om. Det är känslor, det är byggnader och det är ett tillstånd. Det är mark, gräs och träd som ingen tidigare har sett men som ändå är en plats. 

Jag upplever att efter ha rest mycket så innebär det för mig att en plats är där kartan tidigare var svart men inte längre är. Det är ett otillräcklig svar i det stora hela, men det är det enda som jag kan säga ”detta är en plats som…”. 

Jag har lagt en del tid på den frågan och fortfarande letar jag efter en bra definition. 

Mot Öst

Det går inte att beskriva i ord de känslor som väcks av tanken på att vi snart sitter på ett flyg till Moskva. Jag får hela tiden jobba med tankarna att jag bara ska till Moskva och inte vidare. Så många timmar som jag spenderat på flygplatsen i Moskva. Det har varit startpunkten och slutet för äventyren. Det har varit efter månader av sömnlöshet, alkohol och driv som jag fått pusta ut men också sorg över att det som varit inte längre är.

Det har varit där jag bytt från ”the caucasus brain” till ”Swedish brain”. Det är där jag gråtit tusen tårar av uppgivenhet, glädje och chock över allt jag precis varit med om.

Jag lyssnar på ”You are the Sun” av Hurricane Love och för mitt inre ser jag rummet i Jerevan. Jag ser mig själv stå på den bruna matan, tittandes på Sineads fruktansvärda fiskporslin i gult och orange och jag saknar. Jag saknar så att det brinner i hjärtat. Vill dit. Vill, vill vill.

”You’ve shown a happy place, are you from another space?  you smile and turn me to stone, i’m shaking through all my bone.  And you’ve made me believe in faith, and turned things around, som way- you’ve reached through my deepest soul, now I see what the future holds. You are the sun, you are the sun, OH changing directions you took my affection. You are the sun, you are the sun”

Jag vill ha avslutet i Moskva. Jag vill ha sorgen och jag vill ha branden i mitt hjärta.

 

 

De apatiska barnen. Det jag upplevt och mina funderingar.

Jag minns första gången jag hörde talas om de apatiska barnen. Barn som sakta tynade bort. Barn som själva var eller hade föräldrar som var asylsökande. Jag kommer ihåg bilderna på barn som låg i sängar och oroliga föräldrar som stilla vakade över dem. Jag hade svårt att ta in det. Svårt att förstå och på den tiden var det ingen som förklarade det med komplex PTS (D). Då var det få som prata om dem som ”äkta” utan det var bluff och båg för att utpressa den svenska staten och migrationsverket att få stanna. Föräldrar som misshandlade sina barn. Det var deras fel. Jag kommer ihåg debatten men sedan tog livet över och jag tänkte inte mer på det.

Ett par år senare fann jag mig själv liggandes på ett golv. Det var en ungdom från Afghanistan som inte hade rört på sig på tre dagar, vilket också var lika länge som han hade varit hos oss. Han var okontaktbar och han gick inte att väcka från en sömn som inte var en sömn. Jag kommer ihåg hur vi satte en spegel för att se så att han andades. Vi gjorde vad vi kunde för att väcka honom men det var omöjligt.

Det halvåret spenderade jag mycket tid med den här ungdomen. Han pratade aldrig med mig. Han såg nog inte mig ens. Han var aldrig vaken, han åt aldrig och vi ringde BUP, psykologer och allt vad vi kunde göra. Men inget kunde väcka honom.

Det var den första ungdomen jag kom i kontakt med som var apatisk. Den första ungdomen som jag tänkte, de apatiska barnen försvann inte, de bara försvann från  mediabruset. Sedan dess har jag kommit i kontakt med ungdomar som honom. I olika stadier av apati och nästan medvetslöshet. Nerbäddade i sängar eller liggandes rakt upp och ner på golvet.

De stänger av. Ofta till följd av trauma som pågått under längre tid och ofta flera. Att vara asylsökande innebär att den sökande behöver ha en förmåga att stänga av flera känslor för att klara av vardagen. Många av de jag möter säger: Hur ska jag kunna vara empatisk när de inte finns någon som kämpar för mig? När det inte finns någon som finns där för mig? Varför ska jag gå i skolan när jag inte kan trycka igenom glasmuren som finns runt mig och jag inte vet var jag är eller vart jag ska?

Låt oss göra en liknelse: du ska sluta ett jobb om två månader. Vad gör du? Investerar du eller stänger du av? De flesta av går vidare för att du vet att du ändå inte kommer att vara kvar. Det är samma sak fast multiplicerat med hundra.

Trots att det idag finns mycket forskning kring PTSD finns det också stora kunskapsluckor kring hur trauma faktiskt påverkar oss fysiskt. Jag läste för ett par år sedan om att trauma kan ärvas i våra gener i upp till två generationer. Att barn till överlevare av krig, trauma och våldtäkt visade upp genetiska avvikelser och hade mycket sämre förmåga att hantera stress, oro och sorg. Många lärde sig naturligtvis att hantera det, men avvikelsen fanns där. De hade också mindre blodflöde genom amygdala och krympt hippocampus jämfört med de som inte hade ett trauma i familjen.

Att barn som utsatts för trauma skulle bli apatiska eller dissocierar, vilket det egentligen handlar om, är helt rimligt med tanke på vilken situation som de befinner sig i. Den som skulle kalla  barnen för bluffar, har aldrig legat på ett hårt golv och tittat på pojkar som sakta tynat bort.

Jag önskar att det fanns mer att göra. Men vad gör man med en som sover som en död?

 

De brustna barnen

Media sprider en bild just nu av att det är många ensamkommande barn som hotar med suicid och som ibland verkställer. Det skapades i dagarna ett kunskapscentrum från regeringens sida i samverkan med Socialstyrelsen.

Frågan är var det brister? Det finns de som menar att den värsta flyktingkrisen är över och kanske är det så för det svenska samhället. Men för barnen som kom är det bara början. En del har kanske hunnit få besked om uppehållstillstånd men tillvaron är fortfarande osäker. De slits mellan hopp och förtvivlan, sorg och oro och allt för ofta av brusten anknytning och relationer till föräldrar.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit med barn som sagt att de inte sett sina föräldrar på ett år, kanske två och ibland tre eller fem år. De bedöms ovärdiga i det svenska systemet att ta hit sina föräldrar.

Så där sitter fjortonåringarna och sörjer. De blev ivägskickade och skulle bära bördan för hela familjens överlevnad och de misslyckades. De vågar inte längre ringa sina föräldrar på Skype. De vågar inte berättar vad som händer runt omkring dem. Om sorgen och glädjen. De sluter sig.

De sörjer. De bearbetar och vården säger nej – du har inte trauma eller diagnos, du knarkar inte, du super inte utan du går i skolan och sköter dig. Du behöver inte hjälp. Så barnen vänder sig bort. Bort från de instanser som fått i uppgift att stötta, hjälpa och vårda. De är rädda i första mötet. De vågar inte berätta så de kommer inte förbi första linjen. Sen kommer de tillbaka till mig och säger: Evelina, jag kunde inte berätta och nu får jag ingen ny tid.

Kunskapscentrum är inte bara rätt väg att gå. Ökade anslag till BUP, till öppenvården och att det är NÅGON instans som kan tänka sig att ta i ungdomen som säger: Jag är besviken på mina föräldrar som skickade iväg mig. De la en press på mig som var för stor och jag misslyckades. Någon instans som säger: vi tar på oss ansvaret för arbetar med de brustna sociala relationerna mellan barn och vuxenvärlden.

En separation från föräldrar är ett trauma för svenska barn men för ensamkommande anses det inte vara det. Ensamkommande ska finna sig i det och det finns lite att göra för att arbeta för den återförening som socialtjänstlagen så fint skriver om mellan föräldrar och barn. Det ska vara svenska barn och svenska föräldrar. De andra – de bedöms knappt vara tillräckliga som barn. Eller ens barn.

Än en gång – de värdiga och ovärdiga i det svenska samhället.

 

 

Karabakh post 2016, ett år senare och nya brott mot eldupphör.

Nästan ett år har gått sedan de senaste svåra stridigheterna vid gränsen mellan Azerbajdzjan och Armenien. Efter fyra dagar av tunga strider och ett år av sporadiska brott av eldupphöret kunde det noteras att över 75 soldater dog på varje sida under 2016.

Igår skedde ytterligare brott mot eldupphöret. Medierna går isär vad som verkligen hände men det verkar som om trupp stationerad i NK* har attackerat Azeriska positioner och Azerbajdzjan hävdar att etnisk** armenisk trupp försökte ta över flera viktiga positioner och att de enbart försvarat sig själva. Armenien och de trupper som finns i Karabakh (vilka de än må vara) säger att de hade noterat flera ”rörelser” från den Azerbajdzjanska armén i de östra delarna och att de i självförsvar attackerade och dödade minst fem azeriska soldater.

—-

Efter att ha scannat västerländsk, rysk, armenisk och azerbajdzjansk media gällande händelsen är följande noterbart:

  1. Retorik. Från att stort sett aldrig ha accepterat NK som en självständig del börjar Armenien hävda allt mer att NK faktiskt är det***. Konflikten börjar i västerländsk media beskrivas som ”separatister backade av Armenien” och ”separatistkriget” som pågick. Det är få som pratar om konflikten som frusen längre ej heller att det är en konflikt. Snarare säger alla att det är regelrätt krig som pågår. Problematiskt på många plan.
  2. Vapen. Något som också förändrats är användningen av typen av vapen. Armenien hävdade att Azerbajdzjan använde stridsvagnar och Azerbajdzjan å andra sidan hävdade att de sköt ner minst en drönare. Vilket man innan förra årets eskalering inte gjorde i  någon större omfattning. Nu är det en del av striden.
  3. Annektering och separatister. Båda sidorna pratar om den krypande annekteringen. Armenien säger att Azerbajdzjan sakta försöker (á Rysslands pågående annektering av Georgien) ta  över viktiga höjder och eldställningar. Azerbajdzjan å andra sidan trycker på att Armenien använder sig av liknande taktik när de säger att Armenien skickar in ”omärkta separatister” i no-go-zonen. Vilket då enligt Armenier är NKs egna soldater och att de gör det för att försvara sig själva.

Sammanfattning

Vi ser en eskalering och en ökad stridsvillighet på båda sidorna. Vi ser att ordet krig används oftare än konflikt. Vi ser att det har ändrats i taktik men också att båda sidorna använder tyngre vapen när eldstriderna faktiskt sker.

 

 

 

*Kommer inte att kalla platsen för NKR.

**Om de pratar är det möjligt. Dialekten som de talar inne i NK är omöjlig att förstå.

***Troligtvis kopplat till det referendum som hölls för någon vecka sedan i NK för att anta en konstitution.

 

Ett par källor

http://www.rferl.org/a/armenians-azerbaijanis-trade-accusations-over-karabakh-fighting/28331782.html

https://www.washingtonpost.com/world/europe/azerbaijan-soldiers-killed-in-karabakh-fighting/2017/02/25/34d274c6-fb4d-11e6-aa1e-5f735ee31334_story.html?utm_term=.ce6f17ab602d

http://www.kavkaz-uzel.eu/articles/298307/

Out of ”academia”-shape.

Svetten rinner. Kanske mest av febern men också av ångesten över att jag varit sjuk i veckan och därmed missat att jag hade en inlämning. Skit. Så jag skrev. Problemet med att läsa en introduktionskurs i något en kan skriva en avhandling om är följande: Jag vet för mycket. 

Jag blir arg därför att jag vet att det jag skriver bullshit men att det inte finns tid eller rum att skriva mer. Skriv 300 ord om Kaukasus identitet! SKOJAR du med mig? Jag kan skriva 300 sidor om identiteterna. Jag kan gå ner på micronivå och berätta om VAR ryssarna som blev deporterade av Katarina den Stora bor. Jag kan berätta om vilken färg de har på korna och hur deras får låter. Jag kan berätta om babushkan som ville bjuda mig på hembränt och berättade om hennes farfars far. Om färden, om deporteringen.

Jag kan berätta om abkhazernas två delar. De gamla och de nya. Jag kan berätta om hur maten i Abkhazien smakar. Jag kan berätta om människorna, om deras kamp och om deras fasor. Fast det är kanske inte intressant. För det är upplevelser och inte fakta.

300 ord. Är helt ur form. Det tog mig 3 timmar. Jag skojar inte. 3 timmar. Det är vad jag brukar skriva 1000 ord på.

Tranan tankar

Efter sista rundan till Kaukasus fanns det inte mycket kvar av kärleken. När jag satt på bussen på väg till Vanadzor, över bergen i en skruttig minibuss kände jag bara lukten av svett. Jag luktade svett och allting luktade något som jag aldrig märkt tidigare – unket. trött och gammalt. Inte spänning, äventyr eller lust. Det luktade död, om än själslig sådan. Jag tittade på min vän som satt bredvid mig. Hon tittade mig i ögonen och sade: ”Evelin, you are not yourself, you are different, it is as if you are gone”. Jag ryckte på axlarna för inget betydde längre någonting. Det fanns ingen mening, det fanns inget att jobba för, inget att sträva efter. Allt var borta. Under ett par dagar i April hade allt försvunnit och med den fanns det bara ett tomrum kvar.

Väl hemma  skickade jag aldrig in mitt förslag till doktorsstudier, jag gjorde halvhjärtat den sista tentan i ryska som jag misslyckades med. Jag som aldrig misslyckats tidigare. Jag stirrade tomt på tentaresultatet och tänkte att det kvittar för det finns ändå inget kvar.

Jag gömde mig. Jag gömde mitt hjärta i en liten ask endast tillgängligt för Ola som inte behöver ord utan bara blickar. Som alltid finns i mitt huvud.Som kan läsa mina tankar, mina känslor och förstår mig bättre än vad jag förstår mig själv.

Jag har kört till jobbet och tittat ut över de skånska åkrarna och har svårt med tidsuppfattningen. Var det i år? Var det förra året? Har det hänt? Har jag gjort detta?  Jag lyssnar på musik som en gång hade mening. Som en gång kunde transportera mig till en varm plats. Jag går till ett jobb. Jag har fast tjänst och tittar ut genom fönstret på mitt kontor. Jag ser ofta solnedgången. När det skenet når jorden och färgar hustaken röda. Jag tänker på de snabba solnedgångarna i Baku och Tbilisi och förutom nostalgi är det inget annat som väcks. Jag stirrar tomt ut genom mitt fönster och mina kollegor frågar försynt ”Evelina, var är du?”.

Ja, var är jag? Är jag i allt våld jag har bevittnat? Är jag i känslan av makt och äventyr? Står jag högst upp i en utbombad minaret och bevittnar människans mest fruktansvärda sida? Är jag fortfarande söndrig efter det paranoida, våldsamma och riskfyllda samhället? Är det det som kommer ikapp i själen när jag kör bilen genom snön på vägen hem?

Jag ska läsa en kurs om Kaukasus. 30 hp. Distans. Jag tänker att det är terapi. Att gå tillbaka och börja om och hoppas att det som är söndrigt kan lagas, om än med silvertejp.