Reflektioner och lärdomar av arbetet med ensamkommande barn.

När jag nu ska lämna arbetet med ensamkommande barn bakom mig är det många lärdomar som sliter i mitt inre och försöker komma ut i strukturerad text. Lärdomarna är på flera olika nivåer från det politiska till det mer vardagliga.

Låt oss börja med det mest uppenbara – det är barn. Det är barn som befinner sig i en omöjlig situation. De befinner sig i Sverige med två uppdrag, för att själv få uppehållstillstånd och för att få hit sin familj. Vägen dit är svår. Alla känner till Migrationsverkets omöjliga uppgift och omöjliga börda där vissa av barnen har fått vänta i flera år för att få ett besked. Utifrån den uppgift som Migrationsverket har och utifrån den organisation som Migrationsverket behövde bygga upp för att klara av uppgiften så är det inte konstigt att det har sett ut som det gjort.

När jag räknar på hur många ensamkommande barn och unga som jag har träffat under åren så tror jag att de ligger någonstans runt 150 – 200 stycken. Ibland längre, ibland kortare, men många har de blivit. De bär alla på historier som är svåra, vissa svårare än andra men det som de har gemensamt är historier med syftet att övertyga oss om deras värdighet att få leva ett  värdigt liv.

Jag kan förstå och hålla med om att Migrationsverkets behov av åldersprövningar. Det system som tidigare fanns var orimligt naivt. Jag har å andra sidan länge förespråkat att den givna åldern för att få uppehållstillstånd borde höjas. Detta tyckte jag att gymnasielagen till del gav utrymme till och jag tycker mig se att för många gav det en respit men också den knuff som de behövde för att anstränga sig för att vara en del av det svenska samhället.

Jag har varit med om ungdomar som erkänt att de är betydligt äldre än vad de uppgett sig för att vara men också ungdomar som jag själv misstänkt varit betydligt yngre än vad de själv trott. Jag förstår varför de ljuger om sin ålder och det är en del av deras uppgift – att med alla medel som står till buds få stanna kvar i ett land där de inte riskerar att bli dödade. Jag förstår dem men när det kommer till socialtjänstens uppdrag är det inte rimligt att vuxna får resurser som annars skulle varit förbehållit barnen. Precis som många andra har sagt – tidigare (och tillitsfulla) åldersbedömningar hade varit att önska för framtiden.

Jag som många andra som arbetat med ensamkommande barn på socialtjänst har behövt vara realister i detta. Det vill säga att vi accepterar att deras uppgift är vad den är och vår uppgift är också vad den är. Vårt jobb blir därmed ibland att hantera att de fortfarande är individer som befinner sig i ett nytt land och att de behöver hjälp och stöd för det – oavsett om de är 17, 18 eller 21 eller 25. Det är klart att det kan ställas fler krav på den som är 25 men samtidigt är den första tiden i ett nytt land så överväldigande och chockerande för många att de glömmer bort viktiga funktioner och många kan inte tänka klart eller rakt. Lägg till trauma, chock, kulturella olikheter och språkliga svårigheter i övrigt så får vi individer vars dagliga funktion kanske sträcker sig till att ta sig ur sängen och ställa sig i duschen.

Jag har älskat att arbeta med ensamkommande barn. Det har varit ett arbete som jag emellanåt har känts som en ren lyx, jag har fått möta så många fantastiska barn och unga.  Sedan jag började arbeta på socialtjänst har jag varit en stolt myndighetsutövare. Jag är stolt över att få arbeta med de kollegor som jag har haft nära mig. En del har varit så enormt duktiga att jag skulle vilja nominera dem till alla pris som finns att få i världen. Socialsekreterare som står som klippor i stormar som få andra professioner hade orkat med. Jag har inte för mitt liv förstått varför alla säger att det är så jobbigt. Sedan kom hösten 2017 och jag trodde att världen nog hade gått sönder.

I alla fall så kom hösten 2017 och jag undrade var jag hade min moraliska kompass. Det fattades galna beslut på alla nivåer och jag kunde inte för min själ se de logiska kopplingarna. Jag ville bli aktivist men visste att jag inte kunde och anser det inte heller vara en förmån myndighetsutövare har rätt till. Vår plats är att göra gott inifrån men ser det inte som mitt arbete att vara aktivist utåt. Nu när jag slutar arbeta med just den frågan så kommer jag att engagera mig för dessa barn och unga på ett annat plan. För deras röster måste få bli hörda.

En sista reflektion är mer personlig. Jag tänker på min egen morfar som kom som krigsbarn under andra världskriget. Även om han och jag inte har en stark relation så är vetskapen att han också flydde ett krig en drivkraft för mig att kämpa för dessa barn och unga. Hade han inte flytt så hade jag inte levt. Det som jag har gett under dessa år är på så vis en moralisk återbetalning av den tacksamhetsskuld till Sverige som tog emot honom och gav honom ett hem och därmed mitt efternamn Kurki, en framtid.

Annonser

Ett sista samtal

Vi tar en promenad. Hon, jag och han. Han är strulungdomen delux och hon och jag. Vi går längs vinterstranden och tittar lite på det tunna istäcket som sträcker sig en bit ut. Vi vilar lite mot träräcket som annars används till att torka kanoter på sommaren. Vår andedräkt syns tydligt i kylan och värmen känns långt borta. 

Vi har ett fint samtal om svåra ämnen. Det är som att tiden står still där ute. Det är bara vinden och isets sprakande som hörs när vi slutar prata. 

Vi står alla tre och skrapar med fötterna i gruset. Jag kommer på att jag önskar att det fanns bra svar och att det fanns hopp men tystnaden talar sitt tydliga språk. 
Han drar ut på tiden. Går långsamt och jag i hans takt. Vi stannar och tittar på varandra, ler lite och sedan ner på den isiga marken. Ett sista samtal. Hon följer oss på avstånd, lyssnar och tar in. 

Jag andas in och försöker ge omsorg utan att tränga mig på, ge kärlek utan att ge kärlek, ge omtanke utan att komma nära.

Vi går in och säger hejdå, vi kommer inte att ses mer. Jag tittar efter honom där han går över parkeringsplatsen. 
Ett sista samtal för honom och mig och mitt sista samtal i Vaxholm. Min sista promenad på stranden innan jag packar mina sista saker, kramar mina kollegor och säger: hejdå Vaxholm! 

Tankar om psykisk ohälsa och våldsanvändande

Sedan jag började arbeta med ensamkommande barn och unga, alltså hösten 2013, har jag funderat mycket på våld. Jag har träffat många unga som på inget sätt är främmande för att bruka det. Både mot mig som person och mot döda ting. Under mina år har blivit hotad med kniv, slagen, tacklad in i skåp, unga som har tagit stryptag på mig och hotat mig till döds. Jag har duckat för stekpannor och konservburkar och ryggat för knivar som demonstrativt körts ner en centimeter från mig. Jag har fått mina däck på bilen lossade med risk för att jag skulle dö när jag körde hem. Jag har sett tv-apparater flyga genom fönstren, bord som slagits sönder och samman och barn som rakt igenom varit i stort behov av att låsas in för att de faktiskt skadade andra och hade noll och ingen förståelse för det.

Genomgående för alla dessa barn och unga har varit en svår psykisk ohälsa. En del av dessa barn har haft så svåra upplevelser att bara det faktum att de kunde stå upp var beundransvärt. Barn vars tilltro till vuxenvärlden och samtiden brister i grunden. Det har ofta varit barn som upplevt en stor orättvisa och känner att de nu är berättigade till mer (och ofta är) men där vuxenvärlden sätter gränser som de vägrar acceptera. Varje begränsning blir ytterligare ett svek, en missad tid eller en förändring i schemat omöjligt att hantera utan utbrott och hot om våld.

Genomgående har också varit en känsla av diskriminering. Många gånger har barnen uttryckt att de vuxna sätter gränser därför att barnen är muslimer och de vuxna kristna. De vuxna blir rasister för att köket stänger klockan 22 eller för att man inte vill köra in och köpa cigg. Även om det inte är rationellt så säger det något. De unga bär verkligen ofta på denna känslan, att de muslimer i ett kristet land och att de saknar gemenskap. De känner att de inte värda samma som barn till svenska vuxna. De växer upp på institution med personal som börjar och slutar och där de sällan eller aldrig knyter an igen. De drar sig allt mer till gäng för att känna att de tillhör något alls.

Jag tror att i kombinationen psykisk ohälsa, trauman, anknytningsproblematik och känsla av utanförskap är en god grogrund för att unga söker sig till grupper som använder sig av våld för att få lite makt i livet och samhället. Jag vet att det är kontroversiellt att prata om psykisk ohälsa och våldsanvändande och i förläggningen radikalisering, jag är medveten om  att det naturligtvis inte finns något som säger att den som lider av psykisk ohälsa också blir radikal, men jag tror att vi måste titta på det mer och våga forska på det.

Jag försöker att komma med lösningar men de låter bara som floskler i mitt huvud. Integrering, jobb, inkludering, pengar, jämställdhet, acceptans och att barn inte ska växa upp på institution. Utbildad omsorgsfull personal. Omtanke. Värme. Mer resurser till BUP och att oavsett religion och hudfärg eller pengar så ska det inte finnas första eller andra klassens medborgare. Jag har ännu ingen lösning.

/Tranan

 

 

 

Ett jävla ansvar 

Jag vill berätta om barnen. De där som är värdiga och ovärdiga men vars historier inte får komma fram. De som inte får berättas och det med rätta eftersom tystandplikten och sekretessen är grundpelare i rättssamhället. Barnen som jag tänker på när jag vaknar och ibland innan jag ska somna. 

Jag… jag önskar att jag kunde skydda mer. Men jag sitter stilla och berättar om avslut på placeringar i familjehem. De hotar med självmord och det enda jag vill är att gå emot mig själv. Men jag gör mitt jobb och tänker på BUP som kallade oss satans mördare och att de nog delvis hade rätt. 
Men just idag är jag arg. Jag är arg för att de barn som dömts ovärdiga och som ingen instans vill röra. Tre avslag och sedan återvändandesamtal. Jag är arg för att det finns människor just nu som inte får stöd och jag frågar: vems ansvar är det? När jag tittar mig själv i spegeln efter att ha jobbat nästan fem år med ensamkommande inser jag att det kanske är mitt.  Det är kanske mitt jävla ansvar att ge fadderfamiljer och familjehemsföräldrar stöd och tröst i kris. Men jag får inte. Systemet säger stopp och då blir jag arg. Arg på mig själv för att jag är systemet. 

När den här krisen tar slut så är frågan: kunde jag ha gjort mer? 

Fredsbyggande och legitimitet i Armenien

Så sitter jag där igen, trots att jag lovat att jag inte skulle men efter att ha skypat med S i nästan två timmar och spenderat den senaste veckan i mitt eget huvud så börjar en del tankar återkomma. Det första är att jag måste fortsätta prata om fredsbyggande och legitimitet.

Så diskussionen handlade om hur NGOer ska kunna påverka opinionen och skapa utrymme för förändring. Jag menade – mest i linje med min masteruppsats – att organisationer i Armenien inte kan skapa legitimitet. De kan göra vad de vill, använda vilka taktiker de vill och vara hur aktivistiska, tyvärr saknar de helt legitimitet att göra det de gör – i alla fall i statens ögon. Det som måste noteras är att Armenien är en semi-aktoriär stat, eller för att använda statsvetenskaplig jargong competative authoritarian state, definitionen av detta innebär att det finns ett visst utrymme för NGOer att arbeta i men ett utrymme skapat av staten och av statens godkännande. Detta innebär att alla NGOer kan jobba med det de vill utan att egentligen vara rädda för att bli stängda eller för den delen, hotade allt för mycket.

Det en måste tänka på och som jag ständigt brottades med är att det som vi i väst anser vara goda organisationer, det vill säga organisationer som kämpar för den liberala freden underifrån och för att påverka staten och andra viktiga stakeholders, inte nödvändigtvis är goda i Armenien. Utgångspunkten är att Armenien är ett land där konflikten präglar inte bara Nagorno-Karabakh som område, utan är en viktig del av det som håller nationen samman. Det är konflikten som gör det möjligt för den armeniska staten att underlåta och rakt ut negligera landsbygden och låta människor leva på gränsen till fattigdom och ibland direkt i. Därför att pengarna behövs till vapen, stridsvagnar och för att föda tusentals soldater runt om i Armenien och Nagorno.

Med denna utgångspunkt så är det tydligt att fredsbyggande organisationer är ett hot mot staten. Ett hot därför att de hotar inte bara säkerheten i termer av att det gör unga armenier mindre villiga att slåss och dö för sitt land utan för att det hotar nationen som idé.

Fredsbyggande organisationer kan utifrån detta ALDRIG få legitimitet i relation till staten. De kan få det till en begränsad grupp människor i deras närområde som stöttar dem men till syvende och sist så är det bara en fasad. Det arbete de gör är okej så länge de håller sig på sin kant. De kan ha de bästa strategierna och de bästa aktivisterna och de kan arbeta under EPNK och gå samman och det kvittar för staten måste först acceptera dem som en legitim aktör och varför skulle staten göra det?  Det är som om svenska staten skulle börja lyssna på Ofog eller Syndikalisterna och säga att de borde få vara en del av beslutsfattandet (vilket jag hoppas att de aldrig får). Kanske kommer det en tid och kanske kommer det en struktur där alla organisationer har lika rätt att påverka och social media är definitivt en väg.

Naturligtvis finns det olika typer av legitimitet och det som måste erkännas är att legitimitet inte är statisk utan evigt föränderlig, men för att de fredsbyggande organisationerna i Armenien ska bli accepterade måste staten ändra sig och för det måste konflikten vara över.

/Tranan Flyger

Georgiska azerier 

Detta är en fråga som jag länge funderat på om jag skulle ta upp och många gånger valt bort med risk för alla svängar diskussionen kan ta, någon som blir kränkt eller bara väldigt nationalistisk.

Okej, grunden är att det område som vi tänker på som Södra Kaukasus har gränser som skiftat fram och tillbaka genom krig och migration. De länder som vi ser nu har aldrig tidigare varit så homogena som de är nu. 

Georgiens södra del ligger mot Armenien och Azerbajdzjan och ganska naturligt bor därför många med Azerisk bakgrund i södra Georgien. Närmare 6 % av Georgiens befolkning är av Azeriskt ursprung. 

Ett genomgående problem är att dessa ofta saknar grundläggande kunskaper i Georgiska och det finns inget som täcker denna problematik i relation till myndighetskontakter och skola. Detta innebär att Georgiens största minoritet saknar därmed delaktighet i samhället. De kommer inte in i samhället genom skolan och för att tjänstemannapositioner krävs god kunskap i georgiska. 
Detta i sin tur medföljer att möjligheten för utveckling och jobb för den enskilda är begränsad och många lämnar Georgien för att söka lyckan i Väst eller i Baku. 

Frågan som många ställer sig, är de georgier eller är de azerer? De flesta skulle säga Georgier men som jag fick erfara igår så sker det ofta missförstånd i frågan. Eftersom Azerbajdzjan är så tydlig utpräglad nation är det lätt att vilja ge de azerer som lever i Georgien epitet som syftar på nationen Azerbajdzjan snarare än den etniska tillhörigheten Azerbajdzjan. Detta är vanligt förekommande och resulterar i att Georgien behandlar de azerer som bor i Georgien som en del av staten Azerbajdzjan snarare än av dito etnisk härkomst. 

Georgien har börjat inse att de måste försöka integrera sin stora minoritet och har bland annat börjat ge dem möjlighet att göra inträdesprov till skolan på sitt eget språk men precis som med resten av Georgiens samhälle så är det mycket mer som behövs göras.

Så en kvällsreflektion så här på en fredag efter simning och bastu. 
Tranan 

Ali and Nino – a dark love story in the Caucasus

Efter många år har jag äntligen tagit mig för att läsa boken som många i Kaukasus anser är den bästa bok som någonsin skapats. Den hyllas av många och ses av många som en pelare i Kaukasisk skönlitteratur. Boken utspelar sig på tidigt 1900-tal och handlar om Ali från Azerbajdzjan, en ung muslimsk man som är son till en rik Khan med en längtan till Azerbajdzjans dammiga och heta öken och med det – Asien. Ali är sedan barnsben kär i Nino Kipiani, en flicka från en kristen ortodox Georgisk familj med Europeiska traditioner och kopplingar.

De bor båda i Baku, Azerbajdzjan som då utgör gränslandet mellan Europa och Asien och det är i stort det som boken handlar om. Diskussionen mellan Europa och Asien, mellan kristendomen och Islam. Ali får påtryckningar hemifrån att kvinnan han gifter sig med ska bära slöja och barnen ska tillhöra islam. Kvinnan beskrivs i boken som en själlös varelse som ska styras (men inte misshandlas för mycket när hon är gravid).

Ninos familj säger å andra sidan att kvinnan och mannen är jämlikar och att ett giftemål ska vara jämlikt.

Saker och ting händer, heder försvaras och första världskriget bryter ut och Ali och Nino flyr än till Dagestan och lever ett bergsliv, och än till Teheran där Nino blir satt i ett harem och vaktad över en eunuck som ska kolla hennes tänder, menscykeln och vill raka bort hennes kroppshår. Ali inser att Nino inte mår bra i Teheran men kan inte komma till ett beslut och för att komma fram till en bra lösning blir han religiös och går loss på sig själv under Asura (en muslimsk högtid som går ut på att piska bort sina synder).

De återvänder till Baku när britterna ger en säkerhetsgaranti mot Rysk invasion och försöker acklimatisera sig till att bli européer med sängar, bord och västerländska vanor.  Krig mot Ryssland och Armenien bryter ut igen och Ali och Nino behöver fly igen.

Så ungefär.

Jag tycker att boken är underhållande och informativ. Den behandlar den geopolitiska diskussion och verklighet som egentligen hela Kaukasus befinner sig i. Porten mellan Europa och Asien. Kristna och muslimer som lever sida vid sida där båda vill påtvinga den andre sin egen vilja.  Det förs en diskussion om moderniseringen som suddar ut kultur. Det förs en diskussion om kampen för självständighet och frihet från förtryck från andra stater men osäkerheten kring vem som egentligen är fiende.

Förutom att det fanns ett par underhållande passager, när de exempelvis befinner sig i Nagorno-Karabakh och en man säger att det finns kyrkor som är 5000 år gamla, är det en seriös bok som lämnade mig med en ganska jobbig känsla i kroppen. Det konservativa islam beskrivs ingående och som kristen hade jag svårt att smälta det. Jag kan inte förhålla mig neutral i boken utan tänker hela tiden att det hade varit bättre om de flytt till Europa men blir också svårt provocerad av tanken att islamsk konservatism slår rot i västvärlden.

På många sätt förs en diskussion som är aktuell även idag. Efter nästan ett halvår i Azebajdzjan så var min reaktion – aldrig igen. Det är ett skitland med skitvärderingar där kvinnan fortfarande inte har någon status. Det är ett land där IS lätt skulle kunna rekrytera krigare och säkert har gjort. Jag förstod det inte då och 5 år senare förstår jag det fortfarande inte. Jag har de intellektuella verktygen för att resonera kring situationen där borta men det är inte det samma som att faktiskt förstå.  Varje rapport därifrån  ger mig fortfarande med en känsla av total uppgivenhet och lite ilska.

I alla fall, den finns på engelska på Adlibris för 130 kronor men jag rekommenderar ingen att läsa den om det inte görs i samband med en tripp till Georgien eller Azerbajdzjan. Eller helt enkelt skit i att läsa den.